Våren kommer med en varm vind av röster och musik. Folkhemskollaget föds just nu. Efter den gångna helgens festival på Fylkingen (anordnad av skivbolaget Häpna) syns mycket tydligt en ny enkelhet som drivs av ny teknik. Två artister är typiska - Patrik Torsson och Hans Appelqvist. Torsson berättar om livet ombord på lastfartygen. Appelqvist har uppfunnit en fiktiv men ursvensk stad - Bremort. Båda tänjer gränserna och erövrar ny mark. Genomgående finns ett lyhört vemod, en nyenkel inlyssning av vardagen. Det är en diskret omvälvning av musiken via poetiska uttrycksformer. Båda två gör text- och ljudmontage som via cd:ns ljudspår bygger minidokumentärer och musikreportage om det allra mest alldagliga och äventyrliga - våra enda liv. Om våra stora drömmar och våra små svenska mötesplatser. Det är två skivor som är fyllda av kärleksfyllda observationer av svensk vardag - två pionjärinsatser utan motstycke. Torsson är en nedtonad Harry Martinson för det nya århundradet och Appelqvist gör symfoniska sviter där flöjt, kontrabas, piano, klarinett och andra svala akustiska instrument programmerats in datorn och sedan lagts ut i tunna sjok och hinnor inne bland tågljud, sorlande klassrum, gatubrus och en skog av inlånade röster som låter Bremort växa fram som en filmiskt kokande kommun. Det för tanken till både Erik Beckmans romaner och Godards filmer - men det är bara startpunkter. När jag lyssnar till Bremort känner jag mig som jag äntligen kommit hem. Hem till min egen kaotiska bakficka. Det är radiofilm och poetisk musikdokumentär på samma gång. Det låter som om berättelserna på ett självklart sätt runnit rakt ur dagstidningen eller en magisk tabloidtelefon. Torssons Kolväteserenader är havets lågmälda stereofoniska skrönor. Skivomslaget är ett fingerat sjökort och jag känner igen mycket från hans förarbete - Gästhamnar, som innehöll en svärm av textcitat ur Kusthandboken. (Han har examen som sjökapten och har tillbringat flera år till havs på tankfartyg.) Det stycket kunde du höra i en av P2:s Kalejdoskopsändningar nyligen. Ett sätt att via radiokartan placera de två skivorna är att tänka sig ett P 2,5 - en kanal mitt i nutiden. Mellan P1:s sakliga samtal och både P2/ P3:s genreprogram. Bremort finns också i kartans form - på skivbolagets Komplotts hemsida finns en typisk svensk kartbild med gatunamn, grönområden, vattendrag millimeter - som i telefonkatalogens kartsidor. Helt stillsamt kan jag konstatera att innehållet på dessa skivor är sensationellt. I ordets bästa innebörd. Musiken rör vid alla sinnen (senses). Båda skivorna är fyllda av bilder och ljud men ligger också nära doft och smak. Rösterna, musiken och alla ljuden är ofta doppade i den knaprigt smutsiga tidsandan. Små sprickor i tonfall och spräckliga biljud sköljer bort all känsla av studio. Måste du ha en etikett på musiken fick det möjligen bli electronica. Men jag har inte hört något liknande under min noggranna avscanning av den musiksorten. Begreppet \"soundscapes\" kan ligga nära till hands. Men till skillnad från artister som Hildegard Westerkamp gör Torsson och Appelqvist intrikata personliga musikvävnader av gatans myller och havshorisonternas glimmer. Utan ironisk distans. Grundklangen är känslan av total närvaro. För Patrik Torssons del är det debut. Appelqvist har gjort skivor som Tonefilm (med svenska långfilmsröster invävda i sin musik) och Att möta verkligheten (där musiken smälter samman med intervjuer). Låt dig nu berusas av musikens molekyler och ett mäktigt uppsprickande melontäcke. Saftigt svenskt.

