Sex skivor som spanar i staden. När man ringer svarar en förinspelad kvinnoröst: \"Vid förbeställning kan bilen komma tidigast om femton minuter - och senast - om femton dagar - FRAMÅT I TIDEN\". Framåt i tiden? Nej, det är inte David Lynch, det är Taxi Göteborg. I dag kan vilken gata som helst, som kanske svänger vid Majvallen, vara en \"lost highway\". Och det hörs i den nyaste svenska musiken. Hans Appelqvists \"Bremort\" handlar om staden, dess platser, vägar, meddelanden och röster. Verkliga som imaginära. Och i stället för texthäfte får man en karta. Precis som på Patrik Torssons besläktade \"Kolvätesserenader\" (se rec. DN 12/5) - fast där handlar det om kustlinjer, sjögång och mörkerseende. I Appelqvists fiktiva stad Bremort kan man förlora sig. Få panik av det hjortpar som nattetid syns springa på gatorna: \"Som om de redan var i skogen.\" Eller bara rastlöst ge sig av - förföljd av den här samplade diktaren Bo Bergmans ödesknarrande: \"Varför stannar man där man borde gå/och går där man borde ha stannat?\" \"Bremort\" är en fantastisk platta som upphäver gränserna mellan pop och electronica, låtformer och ljud. En osäkerhetszon för det fiktiva att blandas med det dokumentära. Men också en genialt öppen form för berättelser om att röra sig i ett stadsrum som inte går att förutsäga eller behärska. Appelqvists stad är full av sällsamma glapp och ihåligheter, perforerad av musiken, minnena och naturen. Av hjortparet vars blickar både lockar och skrämmer och som man varnas för i lokalradion. Dessa idéer går igen på Tapes skimrande \"Opera\" och de förtätade remixerna på \"Operette\" fast här är ljudbilden instrumental. Det är glest och flerskiktat med inslag av fältinspelningar och fjärran signaler, akustisk gitarr och elektronisk noise. Ett urbant sound, men med genomsläpp för det som finns i marginalen, det obetydliga, kanske en roddtur? Och hos Kristofer Ström, som kallar sig Ljudbilden & Piloten; en akustisk electronica som segelflyger över lördagar, tamdjur och lexikon med bara enstaviga ord. Ljudkonstnären Hanna Hartmans suveräna \"sjösättning\" av en stad som sändes i Radioteaterns \"Vita nätter\" häromveckan känns helt i linje med rörelsen i dessa nya skivsläpp. En longitudangivelse till Berlin - för att sedan åka kana till Lofoten eller Kongoflodens mynning. \"Samtidigt, på olika platser\" kallade Stig Larsson en av sina mest uppmärksammade diktsamlingar. Den kom 1985. I dag återfinner man denna poetik i ljudkonsten. På \"Standard klickmusik\" samlas svensk ljudminimalism som retas med det platsberoende och leker med det dysfunktionella, med själva hacken i de teknologiska flödena. Medan Henrik Rylander ställer sig på torget och gör spektakulär estrad-electronica där, enligt en av låttitlarna, en \"högtalare\" fungerar som \"mikrofon\" för en annan \"högtalare\". På Hans Appelqvists \"Bremort\" slår Stadshusklockan. På \"The Hidden City\" (en cd gjord i samband med Magnus Haglunds bok \"Den nakna staden\") har Christina Kubisch samplat klockspelet i Tyska kyrkan, Stefan Schneider besökt Hammarkullen och Christoffer Brus satt sig vid en damm. Bland annat. Jag återkommer med kartbeskrivning när den släpps i slutet av maj.

