Dagens Nyheter
By Johanna Paulsson
Ailanthus är släktnamnet för arten Gudaträd och en passande titel på den svenska ljudkonstnären Hanna Hartmans tredje album, där dubbeltydigheten inbjudande genomsyrar såväl ljud som titlar. Styckena, alla från 2003-2006, hänger nästan ihop likt en fyrsatsig komposition, tematiskt förenade av knarrande träfibrer. Men den skog av skövlade klanger - eller snarare inspelade ljud - som utgör grunden i \"Att fälla grova träd är förknippat med risker\", kan lika gärna härröra från en äppeltugga, medan vrålen ekar ur sju år gamla \"Cikoria\". Hartman är internationellt uppmärksammad för sin radiokonst och i år utsedd till P2:s hustonsättare. Hon plockar all världens ljud ur deras sammanhang, betraktar dem genom ett förstoringsglas och fogar formkänsligt samman materialet till en helhet som är både abstrakt och konkret på samma gång. \"Wespen Vesper\" rymmer både kyrklig tidebön och getingsurr. Eller ingetdera. Det är sådant som gör den Hartmanska ljudvärlden så fascinerande.
