Hans Appelqvists "Bremort" handlar om staden, dess platser, vägar, meddelanden och röster. Verkliga som imaginära. Och i stället för texthäfte får man en karta. Precis som på Patrik Torssons besläktade "Kolvätesserenader" (se rec. DN 12/s) - fast där handlar det om kustlinjer, sjögång och mörkerseende. I Appelqvists fiktiva stad Bremort kan man förlora sig. Få panik av det hjortpar som nattetid syns springa på gatorna: "Som om de redan var i skogen." Eller bara rastlöst ge sig av - förföljd av den här samplade diktaren Bo Bergmans ödesknarrande: "Varför stannar man där man borde gå/och går där man borde ha stannat?" "Bremort" är en fantastisk platta som upphäver gränserna mellan pop och electronica, låtformer och ljud. En osäkerhetszon för det fiktiva att blandas med det dokumentära. Men också en genialt öppen form för berättelser om att röra sig i ett stadsrum som inte går att förutsäga eller behärska. Appelqvists stad är full av sällsamma glapp och ihåligheter, perforerad av musiken, minnena och naturen. Av hjortparet vars blickar både lockar och skrämmer och som man varnas för i lokalradion.
