Musiken - en del av kartan och tvärtom På självaste midsommarafton kommer man i London att uppmärksamma de täta förbindelserna mellan musik och arkitektur. På ett papper skulle man lätt kunna spalta upp å ena sidan arkitektfraser och å andra sidan musikfraser och sedan dra linjer mellan förslagsvis färger och harmonier, mellan rum och klang, mellan utsmyckningar och exempelvis ett trumpetsolo. På så vis ritar man snabbt upp en musikarkitekturisk karta och i och med det snuddar man vid vad jag egentligen vill komma till med den här krönikan, men först ytterligare några rader om detta fenomen. Pink Floyd, Suede, Elastica och Pet Shop Boys är alla kända band som dessutom har en arkitekturisk gen inom sig. Bland annat pluggade Justine Frischmann detta ämne i London och Brett Anderson spenderade i mitten av 80-talet ett år i Manchester som universitetsstuderande på Town and Country Planning. Till Architecture Rocks i London den 25 juni har man de senaste veckorna sökt efter nya band som blandar låtskrivande med radhusritningar, parkplaneringar eller kanske slottskisser. Ansökningstiden gick ut förra veckan. Arkitektur och musik. Det jag egentligen vill berätta är något annat, men det är till viss del besläktat med detta. Det jag vill berätta handlar om kopplingarna mellan musik och kartor. Jag tänker då inte bara på det oförutsägbara new wave-bandet Swell Maps (vars namn egentligen kommer från den typ av listor som surfare ibland använder sig av för att mäta vågornas intensitet) eller på rapparen Big Fred som brukade sitta på pojkrummet med musik i lurarna och kartböcker i händerna, hitta på krig och rita om gränserna i sitt ritblock. Jag tänker inte heller främst på promoutgåvan av Radioheads Hail to the thief där albumkonvolutet i det närmaste kunde liknas vid någon av de där pedagogiska stadsmattorna där jag och min syster brukade åla runt med brummande briobilar när vi var små. Utan framförallt tänker jag på en av årets finaste skivor som förhoppningsvis ställdes ut i flera av landets skivbutiker för några veckor sedan. Hans Appelqvists Bremort. Som alla bra skivor är den svår att beskriva i en mening. Tonsatt radioteater utan någon sammanhängande berättelse. Ett levande bevis på att musik också kan vara cafésorl, att ett tåg är lika mycket ett instrument som en röst som en synt. Men något av det bästa med Bremort, som är en påhittad ort, är att man kan följa karaktärernas nedslag och färd genom stadens ömsom raka, ömsom vindlande vägar, man kan sjunka ner i landskapet och fördjupa sig i de brottstycken ur samhället som sjungs, spelas och talas på skivan. Likaså kan man fantisera ihop nya händelser och tänkbara utvecklingar. Kartan blir en del av musiken och tvärtom. Det är lätt att uppleva Bremort som mörk, kanske för att scenarierna är så alldagliga, kanske för att man inbillar sig att något ruvar under ytan. Det gör det säkert, det finns till exempel ett par hjortar som springer omkring, hjortar med genomträngande blickar och oklara motiv. Men det är lika lätt att bara beskriva Bremort som suggestiv, både i hur den låter och i hur den i större utsträckning än de flesta skivor eggar fantasin och öppnar upp för nya vandringsstråk, inombords som utombords.
