Samma dag som jag skriver den här recensionen kablas nyheten om att \"Hem till byn\"-skådespelaren Carl-Ivar Nilsson omkommit i en lägenhetsbrand. Det har ingenting med \"Bremort\" att göra. Överhuvudtaget. Men det känns ändå som en händelse som ser ut som en tanke. Jag har inget särskilt förhållande till Carl-Ivar Nilsson. Jag har aldrig sett \"Hem till byn\". Men på något sätt känns det ändå som att \"Bremort\" skulle kunna vara rockoperaversionen av \"Hem till byn\". Minus rocken. Ja, och operan. Men ni fattar. Hans Appelqvist goes koncept. Fullt ut. Likt ett svenskt Springfield finns Bremort någonstans i Sverige. Var vet bara Hans Appelqvist. En liten sömning, svensk småstad försedd med sitt alldeles egna stadsvapen och sin alldeles egna turistkarta (som följer med i cd-konvolutet). Alldeles intill Blåviken. En liten sömning, svensk småstad med ett café, en musikskola, ett stadshus, ett uteställe, en lokalradiostation, ett hjortpar, ett tickande övergångsställe, en utställning, tåg som rusar förbi utan att stanna. Samt förstås sin alldeles egna dramatik i miniatyr. Miniatyr är för övrigt ett ord som passar \"Bremort\" ganska väl. Den drygt timslånga resan genom en helt vanlig dag i samhället känns ömsom välkomnande och varm (som när man kommer hem till uppväxtorten efter en lång tids frånvaro), ömsom klaustrofobiskt instängd (som när man kommer hem till uppväxtorten efter en lång tids frånvaro). Ibland känns det långsamma tempot som en befrielse, andra gånger som en snara runt halsen. Alla som växt upp i en småstad och kommit hem efter en tids bortavaro vet förmodligen vad jag pratar om. Att Appelqvist rör sig i en annan värld än många av oss andra är inget nytt. Mellanspel och musik flyter in i varandra. Musik tonas upp och ner, bryts av och släpps på. Breaker, breaker, 1-2. Kontraster. För det är krocken mellan omöjliga världar som på något sätt är det jag gillar mest med \"Bremort\". Som att Hans Appelqvist plockat rytmpartierna mer eller mindre rakt av från det tidiga åttiotalets fusion mellan punk och dans. \"Tre dagars regn över Bremort (del 1)\", med sin charmigt vingliga sång och blockflöjt, skulle kunna platsa hos Arthur Russell. \"Timas och Miller/De möter hjortparet\" likaså. \"5 x 5/Samiels eftermiddag\" börjar i en handklappande musikskolerepetition, för att förvandlas till en mörk, cellodriven historia om läxbekymmer över ett New Order-beat. Andra gånger blir det släpigt upphackad elektronik (\"Glacier går hem från jobbet\"), slamrig banjopop (\"Godnatt Bremort\"), sönderklippta Mirwais-stråkar (\"Minnet av kärlek/Timas lyssnar från lägenheten bredvid\") eller tungt stampande distdansbeat i en hetsig dans med ett överspeedat piano och en sektion bleckblåsare. Över allt detta förmedlas Bremorts själ och hjärta genom invånarnas vardagligt jordnära äventyr. Ett litet vackert, svenskt samhälle alldeles intill Blåviken. Väl värt ett besök, med start i stadens alltför glest besökta turistbyrå. Men så ibland. Ibland blir pauserna för långa, tempot för lågt, närheten till allt för påträngande. Det är då man börjar bläddra i tidtabellen för att se när nästa tåg stannar i Bremort på väg någon helt annanstans, någonstans där ljusen aldrig slocknar. Där det finns musik och det finns människor som är unga och levande. Bremort gör sig bäst när det hinner lägga sig ett nostalgiskt skimmer över gatstenarna. Precis som den lilla staden så många av oss vuxit upp i.
