Fantastisk småstadsrealism Det har regnat tre dagar i sträck i det fiktiva skånska samhället Bremort, när Pågatåget rullar in och Hans Appelqvists skiva börjar. Det är en sömnig liten ort, på gränsen till stillastående. Radio Bremort rapporterar om helgens nöjesutbud, en kontroversiell konstutställning och om två hjortar med blankt regnvåta pälsar som har letat sig in i tätbebyggda områden och orsakar visst tumult. Hans Appelqvist är ett av Sveriges största musikaliska genier, och det skriver jag utan att så mycket som darra på tangentbordsfingrarna. Han hoppar mellan mångbottnade klassiska stycken och elektroniska uppklippta rytmer helt naturligt och utan att blinka. Bremort är hans tematiskt mest sammanhållna verk hittills, och också hans mest direkta och känslomässigt engagerande. Genom miljöljud, berättarröster, närradions nyhetsuppläsare, sjungna partier på svenska och engelska, och talade dialoger skissar Appelqvist små vardagliga småstadsöden genom att hoppa fram och tillbaka på kartan i Bremort, från person till person under några dygn som nästan rasar ihop under tyngden av gråa himlar och tungt fallande regn. Ett genomgående tema är individens ensamhet och desperata längtan efter större sammanhang. De små tablåerna mynnar ofta ut i tvetydigt existentiella tankemonologer, som till exempel den fantastiskt modigt skildrade sexscenen: lekfullt nynnande byts mot åskmullrande trumbeats och slutar i tårar och grubblande. Hans Appelqvist har på något sätt undgått att sugas upp i videokonstvärlden, något som jag är tacksam över eftersom han är ett oerhört välbehövligt udda inslag i den experimentella popsfär han hamnat i. Men faktum är att han nog egentligen är en videoinstallationskonstnär lika mycket som en popmusiker. Till skivan hör, precis som till mycket av hans tidigare verk, den filmföreställning han framträder med live, och som är en helt mindblowing upplevelse som nästan rört mig till tårar.
