Det första som slår emot mig är en ganska bråkig ljudbild med ojämna slagverksrytmer och ljud som kastar sig baklänges. Men som motpol till detta hörs ett miljöljud från en park med lekande barn. Och liknande kontraster fortsätter att dyka uppskivan igenom.
Musiken på The Bird You Never Were är precis som Son of Clays förra skiva Face Takes Shape väldigt visuell. Med tanke på kontrasterna och det visuella blir jag inte helt förvånad när jag får reda på att Son of Clay alias Andreas Bertilsson ursprungligen är bildkonstnär. The Bird You Never Were är liksom hans första skiva släppt på den lilla Malmöetiketten Komplott. En annan visuell artist på Komplott är Hans Appelqvist som bland annat job bar med videoframträdanden och filmreferenser, och som även har mastrat The Bird You Never Were. Skivan börjar med en rad stycken som har en ganska mystisk och trevande känsla över sig. Klangbilden innehåller en hel del ljud som liknar dova klockspel, baklängesgitarrer och någon sorts tramporgelsklarinetter. Son of Clay jobbar mycket med fältinspelningar och manipulerade instrument. Bakgrundsljuden eller fältinspelningarna är väldigt de taljrika och känns naturtrogna och omanipulerade, eller åtminstone mindre manipulerade än instrumenten. Musiken är smygande med långa pauser som för tankarna till tolvton, med undantag för Forest on Paper som är mer hastigt och överraskande. Mot slutet av skivan byter Andreas Bertilssonstil och avslutar med stycken som är mycket lekfulla och varierade i såväl struktur som klang. Det får mig att tänka på Frank Zappas datorkomponerade musik som gjordes på Synclavier. Däremot gör upplägget av The Bird You Never Were att man ibland tappar intresset. Det lyfter emellanåt men mynnar ut igen.
Spelet med kontrasterna, dels mellan de olika stilarna, dels mellan de orealistiska klangerna med slumpmusikreferenser och de naturtrogna fältinspelningarna som skulle kunna komma från ett öppet fönster, gör att The Bird You Never Were i sin helhet ändå blir bra. Och särskilt med guldkorn som inledande Bring Me Water Or Bread, kristalliskt sakrala Max Kristofer och multiinstrumentala I Can't Make It Alone.
