Förra året kom Son of Clays debutalbum Face Takes Shape på Komplott. Det var en skiva som kändes skissartad och samtidigt väldigt schematisk. En motsägelse i sig, jag vet. Men det kan inte hjälpas, jag kommer att tänka på denna motsägelse när jag nu lyssnar på Son of Clays andra album. Och det är inte så konstigt, för The Bird Who Never Were tar vid där Face Takes Shape slutade. Precis som på debuten är musiken irriterande och vilsam på samma gång. Detär som om Andreas Bertilsson rastlöst sitter och skrapar fram och tillbaka med stolen samtidigt som han skapar avslappnade harmonier och vackra melodiskisser. Detta rastlösa beteende får en betydande inverkan på musiken och ger den en neurotisk bismak. Det intressanta är att detta inte leder till någon störning i lyssnandet, snarare skärps hörseln för det som händer i de olika styckena. Örat stöder sig på de ideligenåterkommande avbrotten, ansatserna, klippen och avbrotten. En postmodern estetik? Möjligtvis. Till skillnad från Face Takes Shape är dock The Bird Who Never Were mer öppen i sin sättning. Debuten ägnade mycket tid åt extrema \"närbilder\" av små, små dataprocessade ljud, som om någon tagit en elektronisk impuls och blåst upp den till gigantiska proportioner för att ställa ut den på en hel gallerivägg. Detta resulterade i att jag stundtals kunde känna mig instängd i datorns kretsar på debutskivan, men på The Bird Who Never Were har Bertilsson öppnat upp mot musikhistorien.Trä- och metalljud dominerar nu ljudbilden mer, liksom processade gitarrer och klarinetter. Sättet han använder dessa ljud på för tankarna till storheter som Karlheinz Stockhausen, John Cage eller de mest elektriskt laddade kompositionerna av Bruno Maderna. Bertilsson har tagit ett steg mot konstmusiken men behåller ändå electronican som viktig beståndsdel. Ett lysande beslut.
