Det har gått runt två år sedan debutskivan 'Face Takes Shape\" släpptes och äntligen har det kommit ett nytt Son of Clay-album. Berlin-skåingen Andreas Bertilsson är uppenbarligen tillbaka på allvar, för tidigt i vår beräknas ännu ett album, \"Two Abstract Paintings\", vara klart och släppt på Mitek. När debutskivan recenserades handlade det ofta om Oval och Fennesz, om elektroakustik och techno och om det fina med att skapa musik av vardagsljud. Men två år kan vara låg tid ibland och i det här fallet har faktiskt hänt en del sedan sist. För det första har väl Oval nästan försvunnit helt ur människors medvetanden, för det andra har Fennesz har upptäckts av popfansen och kommit några steg närmare att kunna kallas superstjärna och för det tredje har Son of Clay tagit ett mörkbart steg mot den moderna konstmusikvärlden. Vardagsljuden är fortfarande nörvarande, men liknelserna kommer därför inte lika lätt löngre. De mera l�tt�komliga inslag som stundtals fanns n�rvarande p� \"Face Takes Shape\", b�de som melodier och rytmer, finns ocks� kvar. Men de har l�sts upp. Antingen finns det helt enkelt inte lika mycket \"musik\" här, eller s� har det melodiska vridits ett m�dosamt extravarv runt resten av musiken. Resultatet, vad det än �r som har h�nt, �r att de h�ndelsef�rlopp man enklast uppfattar som slumpmässiga har givits st�rre ytor att str�cka ut sig �ver. Ibland, n�r det l�ter som att tr�klaffar �ppnas och stängs, tänker jag \"ljudskulptur\". Ibland, n�r ett visst tema �ndras och utvecklas i ov�ntade riktningar tänker jag \"generativ musik\" och vid n�gra tillf�llen t�nker jag \"det �r slumpen som styr\". Men slutsatserna stömmer aldrig i löngden. Son of Clays musik ör enklare än så, även om det troligtvis �r oerh�rt kr�ngligt att s�tta ihop den, och det ör bra. Det hörs inte tydligt och det �r sv�rt att s�tta fingret på vad det ör som gör det, men i grund och botten är det här ändå pop. Popmusiken har visserligen en sympatisk placering i en dyr och ovanligt v�lsittande konstkostym, men det ör fortfarande pop.
