Andreas Bertilsson har efter tre album upphört att vara Son of Clay. Under eget namn framträder han med en trettio minuter lång komposition i tre satser. Det är briljant producerat, ljudbilden är transparent och liknar i skärpa ett fotografi av ett landskap med djupfokus. Först upplever man något långt borta, knappt skönjbart, och ju längre tiden går desto närmare kommer man, tills verket kulminerar i en mur av klanger. Bertilsson har skapat ett abstrakt verk med konkretion. Vad jag kan höra så blandar han olika inspelade ljud med digitala klanger. Han lägger även in improvisationer på vanliga instrument. Kompositionen skapar ett slags berättelse, vilket ju också antyds i satsernas undertitlar: 1 ”Plains of the buffalo”, 2 ”Riding the beast”, 3 ”A moth to the flame”. Vad sorts historia det är vet jag inte, men musiken griper tag i fantasin, och den framviskade texten av Per Linde i första satsen skapar mystik, förväntan, andäktig stämning, som gränsar till katastrof. Bertilssons sammanställning av skilda ljud, som leder över i olika klangbilder är en fantastisk upplevelse, som ett slags hörfilm med precis dramaturgi.
