För några veckor sedan såg jag Hans Appelqvist alias Tonefilm framträda på Lava på Kulturhuset i Stockholm. Iförd frack och fluga spelade han först upp en gammal stenkaka med Peterson-Bergers Sverige. Sedan satte han sig ner på en stol och stirrade rakt ut i publiken medan hans säregna, melankoliska, uppbrutna musik av akustiska gitarrer, stråkar och handklapp spelades i högtalarna. Det enda han gjorde var att då och då, i takt till musiken, växla diabild på en skärm som stod bredvid honom. På skärmen visades vykortsvyer från den skånska landsbygden. Lika svårt att beskriva den hjärtskärande, högtidliga och samtidigt anspråkslösa skönheten i den här konserten, lika svårt är det att försöka hitta de motstridiga ord som skulle kunna beskriva hans senaste skivsläpp. Den filmiska delen av hans konsert-koncept har här överförts till skiva genom att diverse dialoger och monologer, stulna från gamla svenska filmer, lagts ovanpå musiken. I bakfylleoro ligger en dialog från Lasse Hallströms En kille och en tjej, ovanpå ett svängigt groove av gitarrer, dova brus och samplade stråkar. Det komiskt banala i grälet mellan filmens två huvudrollsinnehavare förstärks genom att vissa fraser styckas upp och upprepas, men samtidigt infinner sig snart, i förhållandet till den märkliga musiken, en helt annan känsla av allvar och mänskliga tillkortakommanden. Samma dubbelhet återkommer i Störst av allt är kärleken; det vackraste och kanske mest egendomliga stycket på skivan. Ovanpå en sorgsen flöjtmelodi kompad av piano och processerade beats läses \"störst av allt är kärleken\"-avsnittet ur bibeln av en mansröst ur någon gammal svensk film. I ett annat sammanhang skulle diktens högstämdhet och mannens deklamerande stil kunnat upplevas som ironisk, men istället gör den sorgsna, hemsnickrade musiken att man alltmer rycks med av inläsningen. När orden på slutet läses på framlänges-baklängesvis, à la Twin Peaks, till två drillande gitarrer, börjar tårarna utan förvarning tränga fram ur ögonvrårna. Då och då hör man ljudet av en projektor som snurrar. Man blir bara inte klok på vad det är för film som visas. Eller kanske snarare på vem det är som kollar. Förhållandet mellan musik och filmljud är på en gång skevt och samstämmigt. Lite som att se en gammal välkänd film ur en annan människas ögon; man känner igen filmen men inte sina egna reaktioner inför den. En annan skiva jag kommer att tänka på är amerikanen Mobys skiva Play, som kom ut för några år sedan och som sedan dess, helt otippat, sålts i åtta miljoner exemplar över hela världen. Här finns samma röster från det förgångna; i detta fall hämtade från gamla blues- och barbershopplattor, lagda ovanpå samma sorts hemsnickrade beats. Det är bara det att Hans Appelqvist i fråga om uppfinningsrikedom, originalitet och mångtydighet överträffar Moby med ljusår. Detta är en skiva att lyssna på igen och igen. Man blir lika förvånad varenda gång som tårarna börjar trilla.
