Soundofmusic | #1.05

Vad gör ljudkonst bra? Finns det någon skillnad jämfört med hur man bedömer musik? Vad präglar lyssnandet? Är det överhuvudtaget intressant att skilja ljudkonst från musik? Varför är jag så förtjust i fältinspelningar, miljöljud, i diverse musiksammanhang? Hur väsentlig är förförståelsen, bakgrunden, till olika konstverk? Några frågor som far runt i skallen när jag lyssnar på Hanna Hartmans skiva \"Longitude/Cratere\". Det finns ju inga definitiva svar på mina frågor. Det beror ju på verket, vad man vill få ut av musik och konst, olika från fall till fall. Och egentligen handlar det bara om att lyssna, eller läsa, betrakta, åtminstone till en början, insupa intryck, lägga intellektet i en väntsal. Jag försöker förtränga fakta om ljudkällorna. Spetsar antennerna in i skivan. Det första stycket, \"Longitude\", startar med vad som låter som en båtmotor. Det hörs vattenplask. Gnissel, kanske metallplattor mot golv, en stråke? Slagverksliknande ljud. Slumpmässigt eller medvetet? Pauser. Tystnad. Under vatten. Ljudet av en fisk? Drypande fukt. Muller. Många av ljuden återkommer, läggs på varandra. Förändringar i volym, i kraft, i avstånd. Vinden viner. Är det natt? Ljus, nej, mörker. Mistlur. Någon som dyker? Vatten mot hård yta. Kanske land. Det låter som en helikopter. Jag tänker mig en fantasiubåt, med stora propellrar, som hämtad från Tintin eller Jules Verne. Cyklopögon. Känslan av skräckfilm, ett hotande gap av vakuum. Knarr. Vem kommer genom dörren? Ett avsnitt av Arkiv X, spökskepp mellan Norge och Island. Saker rör sig på havets botten, kräftor, mikrofoner singlar ner sakta, rör upp slagg, damm, sand. Mikrofober. Makrofobier. Det dunkar, kantrar, ljud försvinner. Det rör på sig hela tiden, inget står stilla. Sjöfåglar. Vi närmar oss land? Ett avstannande. Avlägsnande. Nytt stycke: \"Cratere\". Ett mjukt skallrande. Andning. Djupa lungor. Ljudet av en människa? Muller i bakgrunden. Åska? Vind. Koskällor. Regn. Nej, splitter. Inget hårt, stora flagor som landar på marken. Insekt, typ geting, surrande, i rörelse. Andningen återkommer. Det rör på sig, naturen är levande, pulserande bubblor. Muller. Muller. Hur nära händelsernas centrum är jag? Närmar jag mig det eller närmar sig det mig? Vulkan, lava, plopp, klafs, elektronisk klang. Ibland känslan av att vara i ett mörkt rum, inte i ljuset, varför känns det så? Det regnar glas, mjukt glas, jag är nära, får det på mig, skakar bort det svarta glaset, flagorna, går en bit bort, iakttar. Vem andas? Alarmsignal långt borta, kanske inte i skivan, utanför fönstret, de forslar bort minan från första världskriget. Eller är det ljud i mitt huvud? I vattnet igen? Under ytan, vattenytan. Ovan jord. Det regnar glasflagor. Aska. Stora sjok av aska. Tystnad. Inväntan. Vilande kraft. Hela jorden andas. Tändsticka mot ask. En jätte klafsar i lera. Det börjar igen. Pipmissljud. Väsande orm längs marken blir hotfullt susande blir eld. Stora vågor, tsunamin, åska, muller, cymbal, ankare, marken dricker. Motorknatter, dovt, långt borta, ja, en bit bort, kanske 500 meter. Andningen, korta avbrutna munrörelser, en stor mun i vulkanen, flåsningar, jag tänker plötsligt på kön, är det manligt eller kvinnligt? Ingetdera. Orgel? Allt på en gång: maskiner attackerar, det väser, mullrar, glufsar, viner, blåser, regnar, knastrar, bankande långt borta, avlägsen klang. Fakta: mycket av ljudkällorna på Longitude är inspelade på segelbåtar längs longituden 013° 26'E som sträcker sig längs Berlin, Baltiska sjön och Kap Arkona. Råmaterialet till \"Cratere\" är inspelat vid vulkanen Etna, Sicilien. Båda verken har sänts i radio. \"Longitude\" i Sveriges radio 2004. \"Cratere\" i tysk radio 2003. De har inte getts ut på skiva tidigare. Hanna Hartman kommer ifrån Sverige, verkar och bor i Berlin sedan flera år, uppmärksammad ljudkonstnär, fick det prestigefyllda Karl Sczuska-priset tidigare i år för verket \"Att fälla grova träd\". På Gasfestivalen i Göteborg i höstas framförde hon ett verk live med bland annat gafflar, tepåsar och värmeplattor. Hon gjorde även en ljudinstallation i Konserthusets foajé. Med råmaterialet till de två verken i bakhuvudet förändras lyssnandet. Hur har hon gjort? Vilka tankar finns i \"Longitude\" och \"Cratere\"? Jag tycker att Hanna Hartman har lyckats med att lyfta bort ljud från hav, båtar och Etna ur sitt ursprungliga sammanhang; hon skapar kompositioner - eller ljudkonstverk, om man så vill - ljudkompositioner - som sätter igång mängder av associationer och är spännande, mångbottnande ljudupplevelser. Musiker medverkar faktiskt på båda verken. David Balzer och Reinhold Friedl spelar på en Neobechstein (stort elpiano) på \"Cratere\". Och Annette Krebs (preparerad gitarr) och Robert G. Patterson (horn) lägger in klangfärger på \"Longitude\". Var det nödvändigt? Nej, kanske inte, men å andra sidan förminskar det inte skivan på något sätt. Och instrumenten märks bara då och då, som mänskliga knappt igenkännande fotsteg. Konstnären, Hanna Hartman, finns säklart i centrum. Det är hon som spelat in, omarbetat, skapat - men det glömmer jag nästan bort. Vilket är positivt. Hon är aldrig i vägen, låter verket leva sitt eget liv. Att utgå från specifika platser - en longitud och ett välkänt och nästan mytologisk naturfenomen - ger en påtaglig ingångspunkt, med världsatlasen som fond. De återkommande och föränderliga ljuden får en musikalisk dimension, med dynamiskt och dramatisk uppbyggnad. \"Longitude\" ger en kallare och mer metallisk känsla, \"Cratere\" är mer organisk, varm. Vilket har sin självklara förklaring (havet kontra vulkanen) men när verken är på samma skiva, talar de även med varandra, går in i varandra, berikar varandra. Andningen på \"Cratere\" fascinerar. Vulkanen får ett mänskligt drag, ett ansikte, ett blodomlopp, lungor. Nya frågeställningar. Jag tänker ännu mer på miljöfrågor, levandets villkor, än inspelningsmetoder och studiomanipulationer. Människan är liten. Vatten=liv. Vad gör vi med naturen? Kommer tekniken någonsin att kunna stoppa ett vulkanutbrott?