Soundofmusic

Att skulptera med ljud har blivit en allt starkare del av den elektroniska musiken. Och svenska artister som exempelvis BJ Nilsen (läs intervju i förra numret) ligger väl till. Ronnie Sundin är en annan som nu kommer med ett nytt album på Malmöbolaget Komplott. ”The Amateur Hermetic” omgärdas av mystik. Informationen på omslaget är knapphändig. ”Music, voice, text and drawings by Ronnie Sundin, Malmö 2005” är i stort sett den enda som ges. Förutom tre tecknade och kort skrivna porträtt av Drottning Kristina (1626–1689), prästen och poeten Carl Olof Arckenholtz (1723–1803) och greven Gustaf Bonde (1682–1764). Den gemensamma nämnaren är att alla tre sökte förvandling, Drottning Kristina ville bli man och de övriga två var starkt influerade av den tidens alkemiska strömningar. Skivan består av ett 41 minuter långt stycke. Med de alkemiska influenserna är det inte långsökt att likna musikens utformande vid jakten på ”de vises sten”, denna mystiska ingrediens som var avgörande för att förvandla materia till guld. Materien i denna bemärkelse är den sammanlagda ljudbilden som omformas via sakta förvandling och vid några tillfällen omstarter med delvis nytt stoff. På Komplotts hemsida (www.komplott.com) får man reda på att ljudkällan till stor del är Sundins egen röst som han förvränger och experimenterar med. Dessutom hörs en hel del fältinspelningar. Det framgår också att det handlar om en nomadisk livsstil med flytt till nya lägenheter varannat år, om att mata barn, att förirra sig i ockulta föreställningar och religiösa tvivel, om drömmar och om de fyra elementen (eld, vind, vatten och jord). Ronnie Sundin lyckas mycket väl i sitt uppsåt. Långa ljud bygger upp en spännande musik, där mystiken är till fullo närvarande. Musiken blir en kropp som byggs upp och förändras av röster med utdragna gurglande, snorklande, morrande läten, röster som sjunger strupsång. Det susar av elektroniskt färgade ljud, det åskar, ved staplas (?) i bakgrunden, vinden viner, regn faller. Ofta vet man inte vad som låter, fantasin får ge sig ut på egna upptäcktsfärder. Men ofta finns det en skrämmande grundton snarare än en stökig dito. Det finns några partier som är förlösande. Inte minst den formidabla åskknall som lättar upp trycket efter de tolv inledande minutrarnas ljudbygge. Överlag ger Sundin sina ljud tid att verka, som lyssnare hinner jag skapa inre bilder av musiken. Som i ett parti där hotfulla grymtanden verkar över vedstaplande, en sprakande eld, vagt dovt brus, vibrationer och borduntoner från röster. Fram växer bilden av en galen alkemist på 1700-talet i full färd med att försöka lösa guldets gåta. Ett annat strålande parti är när Sundin använder elgitarrens feedback (tror jag att det är) för att få fram dånande vibrationer över en vackert vinande elektronisk loop och något som låter som strupsång. Det är tätt och ljuden tycks leta sig runt för att tränga in i tomrummen. Både suggestivt och kraftfullt.