Hans Appelqvists nya skiva handlar om den påhittade staden Bremort. I konvolutet ligger en karta, en sån där torr kommunkarta med stadsvapen. Ur högtalarna får vi tjugo nedslag i staden; små låtar, samtal, ljud från radion, från en lägenhet eller en gata. Sen är det ett par hjortar som verkar konstiga också. Att kalla Bremort ett konceptalbum känns lite futtigt. \"Pretentiös\" är den bara om man ser den som popmusik, eller om man har svårt för P1. Det som är bra med Hans Appelqvist finns här (de vardagligt melankoliska stämningarna, de hackiga melodierna, han själv) och det som är dåligt (triphop-beatsen som gjorde att man blev tvungen att hoppa runt på albumet Tonefilm) slinker också in ibland. Men Bremort är mer ett samhälle än en skiva med musik på. Appelqvist gör ofta som de bästa berättarna (till exempel Raymond Carver): han beskriver en verklighet så noggrant att man fattar hur övernaturlig den är. På Bremort gör han det också utan att någonsin tappa tonen.
