Metica

Att lyssna på Andreas Bertilssons relativt nyutkomna platta \"Paramount\" kräver sin kvinna. Eller man. De tre spåren med en sammanlagd speltid på ganska exakt en halvtimma innehåller inte musik som tillhör vardagen för majoriteten av Sveriges befolkning. Faktum är att jag är benägen att tro att ovan nämnda grupp människor kanske inte ens skulle benämna de ljudexperiment och fältinspelningar som framförs på plattan för musik. Men jag kan ha fel. Kanske kommer \"Movement I (Plains of the Buffalo)\" helt oväntat in på Trackslistans övre del och blir den här sommarens stora landsplåga. Jag tänkte säga att konstigare saker har hänt, men det tror jag inte på själv. \"Paramount\" inleds med just \"Movement I (Plains of the Buffalo)\" som de första minuterna mestadeles består av tystnad. Vatten, fågelkvitter och knarrande ljud från årorna på en eka dominerar sedan en stor del av det tio minuter långa stycket, och tar mig tillbaka till somrarna i Uddenäs. Bryggan, insekterna, berguven som vi aldrig lyckades lista ut var den hade sitt bo. Och den spegelblanka sjön. Tystnaden som bara bröts av enstaka lommars hoande och de slitna årorna på den lilla träbåten. Precis som hos Bertilsson. \"... för att visa att såsig sommarpop är ytterst överskattad.\" I brist på semester i traditionell svensk bemärkelse kanske första stycket på \"Paramount\" åtminstone delvis kan bidra till att skapa sommarstämning även om jag sitter på jobbet framför datorn. När en viskande röst reciterar en text av Per Linde bryts förtrollningen något men orden ger ändå kompositionen liv. \"Movement II (Riding the Beast)\" är till en början elektronisk och stillsam, men lagom till att stenarna börjar rulla nerför slänten vid fyraminutersrycket svävar Bertilsson ut i en orgie av hi-hats och hotfullt sprakande ljud. Första halvan av \"Movement III (A Moth to the Flame)\" är skivans mest anonyma del vilket senare kompenseras av feta och energiska men ändå aningen nedtonade och ganska typiska industriljud. \"Paramount\" är som många skivor i sin genre inte alltid lätt att förhålla sig till. Den är inte olyssningsbar ens för ovana och känsliga öron, men inte heller något man spontant kastar in i cd-spelaren under en middag. När solen börjat titta fram och den kortaste av årstider står för dörren välkomnar jag Andreas Bertilsson som bringare av minnen, men också för att visa att såsig sommarpop är ytterst överskattad.